yyes, i´m a vampire

döden är nära. jag har aldrig sett den som nära. jag har sett den som långt långt bort. först bli vuxen, sen bli kär, sen älska, sen gifta sig, sen barn, sen barnbarn, och sen dö. men döden är nära. mycket nära. och de gör mig rädd. tanken på att titti kan vara påkörd och att aldrig få se henne igen. den tanken är hemsk. och inte bara henne. men tänk att inte få chansen att säga hejdå? det är hemskt. döden står bakom hörnet. han hör allt det du säger, märker allt de du gör, och så fort du gör ett snesteg finns han där och sliter och drar i dig. men sånt händer väl inte mig? nejnej, och inte dom i min närhet. de bara är så. fats varför skulle de vara så? varför skulle vi vara undantag? vi är människor precis lika mycket som resten. men jag förstår inte? snälla, snälla förklara för mig?