en vardag av dejavu, som alla andra.

sakta men säkert tar jag mig igenom vardagen av dejavu. tänk att allt de här värkligen hänt mig, de är på riktigt. jag tror inte mina öron när du skriker. det kan inte vara sant. det får inte vara sant. jag orkar inte med folk som tränger sig på. alla dessa människor som öppnar upp min hud och kastar sig under den, in i mig, jag vill inte mer. det räcker, har människor ögon att se med? om ni har de, så snälla, se mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0